När Östersjöns yta bröts en stilla natt den 19 mars 2004 var det ett magiskt ögonblick, inte bara för mig.
Havsytan gnistrade när planet som en gång hade deltagit Sveriges hemligaste verksamhet under kalla kriget lyftes upp i en specialgjord vagga.

Strålkastare och fotoblixtrar lyste upp aluminiumkroppen och havsvattnet när DC-3:an lyftes ombord på svenska marinens bärgningsfartyg Belos.

Vi var några anhöriga som var med ute på havet den natten. Efter 52 år hoppades vi få svaren på vad som hade hänt männen i DC-3:an när det sovjetiska jaktplanet anföll. Min far, Alvar Älmeberg, var pilot ombord. DC-3:an hade fredagen den 13 juni 1952 spanat mot sovjetiska radarstationer längs baltiska kusten och mot en stor marinövning.

Varje människa präglas av sin barndom och uppväxt. Efter att min pappa plötsligt försvann under ett hemligt uppdrag var jag dömd att försöka finna och förstå sanningen kring försvinnandet.

Min mamma, syster och jag vågade inte tala om pappa för att inte göra varandra ledsna. Men trots bortträngningarna gjorde min pappa sig ständigt påmind i våra liv.

Under många år möttes vi anhöriga till de åtta männen med misstro och överseende medömkan från myndigheter, men även från medier och så kallat vanligt folk. Bilden av ett neutralt och fridfullt Sverige med världens ärligaste statstjänstemän och politiker var och är fortfarande stark. Den försvunna DC-3:an handlar om hemlig verksamhet och om svek och statens intressen av att ibland dölja sanningen.

Kvarlevorna av fyra män återfanns i samband med att DC-3:an bärgades. Alvar Älmeberg var den förste som identifierades. Vad som hände de fyra andra männen ombord är fortfarande ovisst.

Jag ville skriva denna bok som ett försök att bidra till förståelsen av vad som hände och varför.
Roger Älmeberg